Att slita med sin inre avsky...

Har i ungefär två dagar försökt komma framåt på ett kortfilmsmanus som jag skriver tillsammans med en kollega. Men jag har problem att komma framåt. Min kreativitetsfrämjande ritual börjar med att jag sätter igång datorn, fixar lite grönt te i en termos (så det är enkelt att fylla på...) och sätter sedan på någon väl utvald filmmusik. Sedan öppnar jag manusdokumentet. Läser igenom det jag skrivit tidigare och väntar på att kreativiteten skall börja flöda...

De två senaste dagarna har det dock inte hänt ett smack. Så fort jag läser igenom mitt tidigare material som ännu inte är helt färdigt så börjar jag avsky vissa ord, vissa meningar och ibland till och med hela stycken.

Ok...tänker jag... och försöker intala mig själv att det inte gör något att avsky sina egna ord. Det är ju trots allt inte klart än. Sedan sätter jag igång och försöker ändra på mina högt avskydda formuleringar. Något som antingen kan rädda dagen eller stjälpa den helt. Allt beror på resultatet. Om man lyckas ändra en enda mening så att den går från avskyvärd till lysande eller rentav bara godkänd så är dagen räddad. För då har flytet infunnit sig och sedan är det bara att följa med.

Om man nu som jag, inte lyckas då är det som att springa i en oändlig uppförsbacke med gipsade ben... Allt är jobbigt, allt är dåligt, och jag är fullständigt värdelös...

Värdelös för att jag inte lyckas ändra på en enkel sketen mening. Värdelös eftersom jag slösar bort värdefull tid på en ynka mening när jag istället borde gå vidare. Värdelös när jag väl försöker gå vidare och inte kommer på ett skit eftersom jag tänker på all text som finns ovanför som jag nu avskyr ännu mer än tidigare...

Den som fortsätter arbeta under de förhållandena är den som kommer lyckas i slutänden...

En lyckad kombination

Har i ett par dagar lyssnat oerhört mycket på kompositören James Newton Howards verk. Han är bland mannen bakom filmmusiken till alla M. Night Shyamalans filmer. Och jag måste säga att jag börjar gilla honom mer och mer. Innan så var det nästan uteslutande Hans Zimmers musik som sprutade ut ur mina stackars högtalare. För er som inte vet vem det är så är han mannen bakom musiken till dylika storverk som bl.a. Gladiator, The Last Samurai, King Arthur, The Rock, Black Hawk Dawn, Pirates of the Carribean, Face Off mm. Zimmers musik är ofta mäktig och storslagen. Till skillnad mot James Newton Howards musik som är väldigt lågmäld. Båda lyckas dock på olika sätt bygga upp en riktigt bra stämning.

För ett tag sedan berättade en god vän som numera går under artistnamnet "Hassan Ibn Sleyman" att de har samarbetat på soundtracket till Batman Begins. Och vissa låtar på det soundtracket är riktigt bra. Det mäktiga kombinerat med det stämningsfulla lågmälda. Det kan bara beskrivas på ren svenska som:

"The icing on a perfect cake."

Lika stilfullt som om Christer "då sa jag till domar´n' på ren svenska: go home!" Abrahamsson sagt det själv...

The Tinman?

För ett tag sedan så förärades jag med öknamnet plåtslagarn' eller smeknamnet om ni så vill. Tydligen så hade jag enligt mina sk. goda vänner uttryckt mig lika vackert och vältaligt som en plåtslagare. Naturligtvis avsågs inget ont om detta ädla yrke.

När jag i ett sysslolöst ögonblick fick infallet att starta denna blogg så kändes namnet ganska bra. Det smakade bra i munnen. Jag visste att denna blogg troligtvis inte kommer vara en av de mest intressanta eller välskrivna bloggarna på nätet. What you see is what you get... and what you get is... the Tinman.

No more no less...

Sedan känner jag mig tvingad att även nämna något om min så kallade översättning. Plåtslagare heter på engelska "sheet-metal worker" eller "tinsmith". Men båda dessa översättningar har tyvärr inte riktigt samma klang som "The Tinman".

När jag väl bestämt mig för namnet så kunde jag inte låta bli att med bloggens namn, anspela på en filmtitel. En anspelning som jag medger är något långsökt men den finns där. Vilken film namnet anspelar på väljer jag att mörka med tills någon gissar på rätt filmtitel.

Troligtvis lär det krävas ett filmfreak med ett högt utvecklat sinne för idiotiska och långsökta kopplingar för att lösa uppgiften.