Att slita med sin inre avsky...

Har i ungefär två dagar försökt komma framåt på ett kortfilmsmanus som jag skriver tillsammans med en kollega. Men jag har problem att komma framåt. Min kreativitetsfrämjande ritual börjar med att jag sätter igång datorn, fixar lite grönt te i en termos (så det är enkelt att fylla på...) och sätter sedan på någon väl utvald filmmusik. Sedan öppnar jag manusdokumentet. Läser igenom det jag skrivit tidigare och väntar på att kreativiteten skall börja flöda...

De två senaste dagarna har det dock inte hänt ett smack. Så fort jag läser igenom mitt tidigare material som ännu inte är helt färdigt så börjar jag avsky vissa ord, vissa meningar och ibland till och med hela stycken.

Ok...tänker jag... och försöker intala mig själv att det inte gör något att avsky sina egna ord. Det är ju trots allt inte klart än. Sedan sätter jag igång och försöker ändra på mina högt avskydda formuleringar. Något som antingen kan rädda dagen eller stjälpa den helt. Allt beror på resultatet. Om man lyckas ändra en enda mening så att den går från avskyvärd till lysande eller rentav bara godkänd så är dagen räddad. För då har flytet infunnit sig och sedan är det bara att följa med.

Om man nu som jag, inte lyckas då är det som att springa i en oändlig uppförsbacke med gipsade ben... Allt är jobbigt, allt är dåligt, och jag är fullständigt värdelös...

Värdelös för att jag inte lyckas ändra på en enkel sketen mening. Värdelös eftersom jag slösar bort värdefull tid på en ynka mening när jag istället borde gå vidare. Värdelös när jag väl försöker gå vidare och inte kommer på ett skit eftersom jag tänker på all text som finns ovanför som jag nu avskyr ännu mer än tidigare...

Den som fortsätter arbeta under de förhållandena är den som kommer lyckas i slutänden...