Ebenholk

Tillit är något underbart.

Magnus Malin hade anlänt och Rannug hade småpratat lite grann med honom. Han hade visat honom några av hans nya skisser, och låtit Magnus visa sina. Därefter kände Rannug att han mjukat upp Magnus Malin tillräckligt. Nu var det dags att sätta planen i verket.

"Kom, du måste få se mitt nya inköp." Sa Rannug och ledde honom in i sin kreationskammare.

Det var ett litet trångt utrymme som påminde om en indiantipi. Det var högt i tak och både väggar och golv var täckta med bruna mattor med afrikanska motiv. På golvet i mitten av rummet stod något som liknade en afrikansk staty. På toppen av statyn så sipprade det ut rök som spred en angenäm exotisk doft i rummet.

Magnus Malin stirrade fascinerat på statyn. "Vad är det för något?" sade han.

"Det är en afrikansk vattenpipa", sa Rannug vilket var en sanning med viss modifikation.

Pipan hade han köpt av en mörk Schaman han träffat när han reste runt i Sydamerika. Mannen hade varit tandlös, hårlös och helt naken förutom ett lager av lera och smuts som omslöt hela hans kropp. Han hade suttit på gatan och försökt tigga ihop till brödfödan. Han såg verkligen hemsk ut. Ingen normal människa med förståndet i behåll skulle stannat och pratat med honom. Rannug hörde dock inte till den kategorin. Han var en fullständigt fördomsfri människa. För honom var det en av de mest naturliga sakerna i världen att sätta sig ned och prata med honom.

Schamanen hade förklarat för Rannug att pipan var en klenod från hans hemby. Som Schaman så var en av hans uppgifter att skåda in i framtiden och för att göra det så måste ens sinne vara fullkomligt öppet. Hans far som också varit schaman hade lärt honom att tillverka en brygd som när man rökte den i pipan så öppnades ens sinnen fullkomligt. När Schamanen beskrev ingredienserna förstod Rannug att brygden i princip innehöll varje hallucinogen drog som fanns.

"Jag kallar den för Ebenholk," sa Schamanen. "Vill du prova?"
"Självklart", sa Rannug. Han skulle pröva allt som började med "eben" oavsett om det innehöll alla droger i hela världen.

Schamanen blev chockad av Rannugs svar. Han började med en rad förmaningar om att det var farligt och att man aldrig kunde veta vad effekten blev och att detta sannerligen inte var något för turister. Rannug viftade enkelt bort Schamanens invändningar. "Du kommer snart bli varse att jag inte är någon turist", sa Rannug och drog in ett djupt halsbloss ur pipan.

Schamanen började gunga fram och tillbaka, sträckte upp båda händerna i skyn och muttrade en ramsa som var omöjlig att förstå. Han bad. Han var tvungen att be sina gudar om förlåtelse.

När han hade bett oavbrutet i en timme så öppnade han ögonen. När han tittade på Rannug så såg det ut som hans ögon ville ploppa ut ur sina hålor. Rannug satt på samma plats som tidigare till synes helt opåverkad.

"Bra grejjer det här. Lite tam effekt dock. Det är lite grann som att använda glasögon med perfekt syn." sa Rannug.

Schamanens mun gapade av förvåning. Han hade aldrig varit med om något liknande. Schamanen böjde sig ned och började tillbe Rannug. Rannug var gud för honom nu. Schamanen hade aldrig träffat någon vars sinne var fullkomligt öppet utan en puff av ebenholk. Det var en barnlek för Rannug att få pipan efter det.

Tillbaka i kreationskammaren så stod Magnus Malin och Rannug och stirrade på Schamanens gamla pipa som återigen var fylld med ebenholk.

"Jag har nyss köpt tobak, den är helt nikotinfri. Det är riktigt schysst." sa Rannug med eftertryck.

Det var ingen lögn. Ebenholk innehöll inget nikotin, Rannug undvek bara medvetet att nämna alla andra droger som den innehöll. "Prova så får du se"

Magnus Malin såg en aning skeptisk ut men sedan ryckte han på axlarna. "Ja, varför inte?" sade han och satte sig ned. Rannug plockade upp pipan och förde den mot Magnus Malins väntande läppar.

Nu fanns det ingen återvändo, varken för Rannug eller för Magnus Malin.

Operation Ebenholk hade inletts...

Min plan för Magnus Malin

Mannen kunde rita, det kunde han.
Problemet var bara att han inte utnyttjade sin fulla potential. Han behövde en puff i rätt riktning och naturligtvis hade Rannug en plan för det. Det fanns dock vissa risker med planen. Det hade den mörke shamanen varit noga med att poängtera. Rannug hade ingen aning om vilka effekter som kunde uppstå när planen satts i verket och Magnus Malin var ju faktiskt hans vän. Om det hade varit Robin Åkerman så hade han inte tvekat en sekund. Med Robin Åkerman så är det annorlunda.

Rannug bestämde sig. Han skulle genomföra planen. Han hade alltid tagit risker och han tänkte definitivt inte sluta med det nu.

För konsten är inget offer för stort, tänkte han.

Han ringde till Magnus Malin och lockade honom utan problem till att göra ett besök. Rannug log. Om han bara visste vad som var på gång, tänkte han. Sedan blev han allvarlig igen. Nu var det dags att förbereda ingredienserna som var vitala för hans plan och det krävde hans fulla koncentration. Minsta fel kunde få dödliga konsekvenser.

Snart var Magnus Malin här.

Hans liv skulle aldrig bli detsamma igen...

Sången från helvetet spelas i mitt huvud

Rannug hade radion på. Det var någon svensktoppliknande musik som spelade någon trallvänlig schlageraktig låt om någon som mötte någon hund. Totalt ointressant egentligen. Musiken och sångarens röst var precis samma men texten som spelades upp i Rannugs huvud var en annan.

Det var en dag och jag var 22 år
Jag trodde mer på det onda än det som va gott
Jag var 22 år och det fanns hemska typer utanför mitt redigeringsrum
Svarta tapeter, kalla cigaretter, blodådror och planeter
Och i luften surrade slag mörkret var mycket mörkt och ensam och rädd var jag

Tycker ingen om mig?
Ingen tycker om mig

Då kom hon som ett mörker ur ljuset
Hon ville släta av min kind och sa "jag är egentligen snäll,
Jag ska vara med dig eller ge dig en smäll" och mina ögon glödde av fruktan

Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn och jag såg att ondskan fanns
hoppets stjärna försvann bakom hennes ludna svans
Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn, hon drog mig till sig med ett Vov
Vi gick hand i hand och mitt hjärta kändes tungt

Om man är liten och svag och blir slagen med slag
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker Varför?
Om man är liten och svag varje natt varje dag
Av allt ont blir man blå inuti utanpå, varför finns jag?

Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn och jag såg att ondskan fanns
hoppets stjärna försvann bakom hennes ludna svans
Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn, hon drog mig till sig med ett Vov
Vi gick hand i hand och mitt hjärta kändes tungt

Rannug slet tag i sin radio, öppnade fönstret och kastade ut radion med all kraft han förmådde.

Han skulle aldrig lyssna på radio mer...

När Robin Åkerman kommer på besök...

Om det ändå vore så, tänkte Rannug.

Robin Åkerman skulle stå helt ovetandes utanför hans dörr. När han ringde på dörrklockan så skulle dörren öppnas men hallen innanför skulle vara tom.

När han snällt klev in och stängde dörren om sig (det var sånt som Robin Åkerman gjorde) så skulle en lucka öppnas i taket och släppa ned en varningsskylt likt de man kan se ute i trafiken. Skylten skulle stanna precis framför ögonen på Robin Åkerman. Men det var ingen vanligt varningsskylt. Visst var skylten röd och gul precis som alla andra men i skyltens mitt fanns en bild på Robin Åkerman.

Samtidigt som en mycket förvirrad Robin Åkerman stirrade på sitt eget anlete så skulle lägenheten fyllas av det mycket höga ljudet från ett larm. En gigantiskt röd siren skulle fylla rummet med ett irriterat blinkande rött ljus. En datoriserad röst skulle överrösta larmet:

"Warning..."

"Structure Alert..."

Sedan skulle sirenens blinkande intensifieras, larmet skulle ljuda som om domedagen var ett faktum och den datoriserade röstens stämma skulle hårdna:

"WARNING!"

"SYSTEM NOT ALLOWED!"

"WARNING!"

"CLEAR YOUR MIND!"

Rannug skulle låta Robin Åkerman svettas i några minuter sedan skulle han dra i en spak och allting skulle försvinna på ett par sekunder.

Sedan skulle en kvinnlig datoriserad röst avsluta med en mjuk stämma:

"You have now entered the home of ARTISTIC PURITY!"

"Welcome!"

Rannug.se

Rannugs webbplats eller hans domän som han själv föredrog att kalla den var just nu en studie i väntans biologi. Biologi för att det numera upptog större delen av Rannugs vardag och således orsakade allas väntan på domänens fullbordan.

För tillfället var hans domän enbart en snygg illustration av kausalitetsprincipen.

Där ett knapptryck på färg orsakar reaktionen att färgen ploppar upp ur dess behållare. Det var snyggt men banalt. Rannug önskade att han hunnit längre och tyckte att kvaliteten på innehållet var alldeles för låg för en man av hans höga kaliber.

Det är tur att inte så många vet om adressen, tänkte han.

www.rannug.se

Jag och Martin Straka

Rannug hade väldigt få riktiga vänner. Det berodde naturligtvis på att han hade väldigt höga krav på dem som förärades en plats i hans inre cirkel och att det fanns få människor i verkligheten som kunde mäta sig med hans förträfflighet. Martin Straka var dock en sådan person. Rannug önskade faktiskt att han och Martin Straka vore vänner.

Då skulle han kunna ringa upp honom och fråga vad han hade planerat efter hockeyträningen. Om han kanske hade lust att gå på stan med Rannug. Kanske kunde de träffa Martin Strakas kompisar och umgås med dem.

Då kunde Rannug äntligen få diskutera religion med Miroslav Satan. Han kunde pika Robert Lang och kalla honom för Robert Langsam. Han kunde diskutera egocentrism med Jaromir Jagär och prata slagskott med Výborný och Václav Prospal.

Om någon till exempel Robin Åkerman skulle ringa till Rannug och fråga vad han gjorde så skulle han svara:
- Jag sitter och fikar på stan.
- Själv eller?
- Nej, det är jag och min kompis Martin Straka.

Bara att få yttra den repliken är värt allt guld i världen.

Sedan så skulle Rannug och Martin Straka sätta sig i parken och spela ett parti schack. Rannug skulle nöjt sitta där i solskenet medan han och Straka utkämpade hjärnornas kamp. Och varje gång han tog en av Strakas pjäser, oavsett om det stämde eller inte så skulle han luta sig fram över bordet och säga:

Tjeck Mate!

Betyg!

Det var dags för lite feedback.

Rannug ville att alla läsare skulle gå in och betygsätta varje inlägg de läser. Helst ville han att de också skulle använda hans egna betygssystem.

Skalan gick från 0-5 thais. Där fem naturligtvis var "muay thai" och noll var "straightface" dvs. "no thai whatsoever"

Naturligtvis så var Rannug mycket införstådd med sin egen förträfflighet när det gällde kvaliteten på den text som fanns här men han ville ändå veta vad de få själar som fanns därute vid utkanterna av hans ego, ansåg om det hela. Inte för att någon annans åsikt räknas utan mer på kul.

Således ställde sig Rannug upp och vrålade för allt han var värd:

GE MIG FEEDBACK nu! (han blev lite öm i halsen i slutet av meningen förf. anm.)

Black Rain

Rannug hade aldrig varit riktigt arg. Något som naturligtvis berodde på hans excellenta självkontroll. Med hans självkontroll så undrade han om det överhuvudtaget var möjligt att bli riktigt förbannad. Hur skulle det se ut om jag blev riktigt arg? tänkte han. Vad skulle hända?
Förmodligen så skulle det bli som ett blodigt slagsmål från spelet Mortal Kombat.

Tänk om jag var en karaktär i Mortal Kombat, sade han tyst till sig själv. Tanken var oemotståndlig. Och det tog inte lång tid innan han kunde se världens bästa fightingkaraktär ukristallisera sig för sin inre syn.

Hudfärgen skulle naturligtvis vara mörk. Han skulle ha ett högt och mycket unikt hårfäste. Hans hår skulle vara brunt och mycket långt. Detta behövdes för att karaktären skulle vara så snabb att håret fungerade som fartstreck i luften. Annars så skulle spelaren inte ens hinna se honom. Överkroppen var bar förutom en smal svart slips som hängde löst runt halsen. Den symboliserade Rannugs egna något humoristiska hyllning till kampsportstilen muay thai. Karaktären skulle vidare bära vita knälånga shorts och slåss barfota.

Kampstilen skulle kunna beskrivas som renrasig muay thai kryddat med snabba Bruce Lee inspirerade rörelser.

Karaktären skulle ha följande specialattacker:

• Unique Lee - Attack där varken motståndare eller spelare vet vad som händer. Det är nytt varje gång. Går även under namnet, Surprising Lee.
• Brush Lee - Attack med rakbladsvasst hårsvall.
• Muay Knee - Extremt vidsträckt knäattack med förödande verkan.

Varje specialattack följs av ett öronbedövande stridstjut om karaktärens egen förträfflighet.

Karaktären BLACK RAIN var född.

Behind the scenes

Rannug småskrattade medan han satte sig vid datorn. Snabbt satte han igång de nödvändiga programmen. Det var dags nu. Dags att visa alla vad humor är.

Fingrarna flög över tangenterna när han skrev rubriken. Sedan väntade han ett ögonblick. Han ville dra ut på det en liten, liten stund.

Hans ena pekfinger rörde sig sakta förbi mellanslagstangenten till den tangent han ämnade trycka på. Sedan gjorde han det.

När han såg den vita cirkeln på skärmen så skrattade han gott. Det här är humor, tänkte han.

Punkt.

Rannug sätter Punkt!

.

Världen är inte redo

Rannug inspekterade sitt skägg i spegeln. Det var mustigt men något ovårdat. Han gillade inte skägg egentligen men det var något han var tvungen att bära. För om han var renrakad så skulle han inte kunna gå ut överhuvudtaget.

Människor skulle bli chockade och flockas runt omkring honom. De skulle titta på honom med beundran. De skulle bli hans slavar och följa honom överallt. Han skulle inte ens behöva tala utan det skulle räcka med en blick för att direkt bli åtlydd.

Så stor var nämligen kraften i hans renrakade anlete.

Världen är inte redo, tänkte Rannug.

Inte än...

Min konstnärliga nakenhet

Rannug vilade. Han hade precis avslutat ett fruktansvärt jobbigt samtal. Robin Åkerman hade återigen spytt regelgalla över honom. Det hade haglat boktermer, teorier och struktur som inte sade honom ett dugg.

Jag är fri, tänkte han. Fri från alla begränsande regler och kunskaper. Han tyckte om att han var fri. Det var hans största styrka men om han frågade Robin Åkerman så var det hans största svaghet. Robin Åkerman gillade att skylla på hans okunskap.

Min skuld är inte min oskuld, tänkte han och log åt genialiteten i uttrycket.

En konstnär behöver färg och pensel för att skapa. Jag behöver ingenting. Jag kan skapa naken. Det är min storhet.

Min konstnärliga nakenhet.

Snilleblixt

Någonstans i periferin såg han det dingla på någons arm. Tankar började virvla runt inom honom. Och plötsligt fanns det bara där. Han hörde ljuv musik. Han såg den bruna cirkulära formen sväva i luften omringad av himmelska moln. Det var vackert, det var genialt, det var enkelt och han undrade varför han inte kommit på det tidigare.

Det var något som inom en snar framtid skulle pryda varje människas handled.

Det bruna armbandet med två ord tryckta i guld.

Älska Rannug kampanjen hade börjat.

Mitt vackra ego

Rannug hade varit borta ett par dagar. Det hade varit skönt. En stunds avkoppling från att bära hela världen på sina axlar.

Det var ett ok värdigt Rannug. Är jag ego? frågade han sig själv. Svaret kunde bara bli ett. Men mitt ego är som inget annat.

Det är lika stort som Grand Canyon.
Det är lika varmt som alla världens vulkaner.
Det är lika vackert som ebenholts.

Det är lika ödmjukt som en bakerie. Men vem bryr sig om det?

Inte Rannug.

Min första lista

Rannug satt vid sitt skrivbord och stirrade ned på ett papper med rubriken:

Saker jag inte gillar...

Sedan började han skriva:

• Raka streck


• Regler


• System


• Piffi allkrydda


• Mitt "plåster" a.k.a patch adams


• Frasen "Command Z on your Macintosh"


• Fula barn (OBS! gäller ej mörka barn)


• Alla färger utom brun


• Capriciosa och Calzone


• Fotodör

Han slutade att skriva. Sedan lade han till en sista punkt.

• Att skriva idiotiska listor.
  

Mardrömmar

Rannug vaknade med ett ryck. Han hade haft samma dröm igen.

Han ser allt genom linsen på en filmkamera. En mörkhårig, glasögonprydd man klädd i ett rafsset i läder sitter inuti en sliten volvo tillsammans med en blond kvinna som konstant försöker ordna med sin frisyr. I knät på kvinnan ligger en svart attacheväska.

När kvinnan ordnat frisyren ännu en gång så tittar hon på Rannug. Sedan öppnar hon väskan och med en mycket tydlig, spelad förvåning utbrister hon:
"Määän dää äää ju gu..UU..ld i vääskan! "

Rösten skär i honom som rakbladsvassa knivar. Det kan inte sägas mer fel. Hon har hittat alla möjliga sätt att uttrycka det på fel. Han hör sig själv sucka djupt.

"Igen", säger han trött.

Sedan börjar allt om igen. Kvinnan börjar fumla med håret. Tittar sedan på honom, öppnar väskan och levererar sin replik. Fel igen.

Det känns som om det pågått i en evighet.

Han tänkte: Om det finns ett helvete så kan det inte vara värre än det här....

Deja vu

Rannug var hungrig. Lite längre ner på gatan såg han en skylt föreställandes en stor fågel och på backen stod det ännu en skylt vars text löd:

Välkommen till Fenix Pizza!

Hmm... namnet känns bekant, tänkte han medan han klev in i pizzerian.

Inuti pizzerian så stod fyra personer och väntade på att beställa. Svensk som han var så ställde sig Rannug snällt längst bak i kön. Han sneglade på menyn. Han noterade direkt att den innehöll Amerikanska pizzor och med det så var hans val klart.

"En miami." Rannug ryckte till. Han sneglade på personen som beställt den mycket bekanta pizzan. Han hade kort rött hår, var fet och fruktansvärt lik Robin Åkerman. Det här började bli underligt. Det hela kändes väldigt bekant.

Det blev hans tur att beställa.
"En Mexico", sade han utan att titta pizzabagaren i ögonen.
"En Mäxiiiicooo" svarade servitören.

Inte en enda stavelse var betonad rätt.
"Nej, en mexico!" svarade Rannug med en mycket tydlig artikulering.

Nu var han säker. Han hade upplevt allt det här förut. Det var som att kliva tillbaka i tiden. Det hela kändes väldigt olustigt. Han hoppades innerligt att bagaren skyndade på med hans pizza. Han ville inte stanna där en minut längre än nödvändigt.

Efter tio långa minuter så fick han äntligen sin Pizza. Han betalade och gick med raska steg ut därifrån. Han vek snabbt av åt höger och sedan stannade han tvärt. Han kunde inte längre röra sig.

Framför honom så stod den enda varelse i världen som han fruktade. Som han var rädd för. Han hörde den raspiga rösten. Han såg det mörka håret. Det kunde inte vara sant.

Han ville springa. Han ville skrika men mest av allt så ville han därifrån.

Ty framför honom så stod Majbjörn.

I like

Rannug satt bekvämt vid ett avsides beläget bord inne på den thailändska restaurangen. Han studerade menyn med intresse och smålog en aning över det bristande språket.

Var är de obskyra rätterna? tänkte han. Jag måste beställa en obskyr rätt.

Servitören kom fram till bordet. Med block och penna redo att ta emot hans beställning. Rannug som ännu inte hittat en tillräckligt obskyr rätt tittade upp från menyn och det var då han såg den. Servitörens slips. Det finns inte ord att beskriva hur ful den var. Han inte kunde sluta titta på den. Han reflekterade inte ens över att servitörer på sådana etablissemang inte bär slips överhuvudtaget. De bär fluga.

Servitören såg hur fascinerad Rannug var av hans slips och log stolt med hela ansiktet som bara thailändska servitörer kan göra.

"Taj you like?" sade han. "Yuu like taj?"

Rannug hade svårt att hålla sig för skratt men det här var en situation han inte kunde motstå. Inte för allt i världen. Det var som om en högre makt hört hans bön och beslutat att förverkliga den.

Han tvingade bort leendet på sina läppar och tittade sedan servitören djupt i ögonen innan han förverkligade sin dröm med fyra mycket väl artikulerade ord:

"Yes I like Thai..."

Mitt eleganta hårfäste

Det var blåsigt ute. Vinden fick hans långa hår att ställa sig rakt upp i en lustig frisyr. Den fick honom att se ut som en galen professor som ägnade fritiden åt att lyssna på punk.

Men det var inte det som fångade hans intresse när han stod och betraktade sig själv genom ett skyltfönster. Det var hans hårfäste. Det var högt. Det var elegant och det levde sitt eget liv.

Kort och gott: Det var Rannug.

Dominans

I målet var han kung. Han var den bäste målvakten i serien och hade varit det under flera säsonger.

Med en koncentrerad blick följde han spelet på planen. En spelare i motståndarlaget förde snabbt och skickligt fram den vita innebandybollen längs kanten. Rannug rörde sig smidigt ner mot stolpen. Nu täckte han av hela skottvinkeln. Men spelaren sköt inte. Sedan såg han det. En annan spelare kom framrusandes i mitten. Aha, tänkte Rannug. Det gamla "sticker i mitten" tricket. Han rörde sig snabbt till mitten av målet. Och passningen kom mycket riktigt till spelaren i mitten. Det var en suberb passning. Rätt på bladet. Och skottet som följde var snabbt och mycket hårt. Bollen flög med en ruskig fart mot hans högra kryss. Det som hände sedan var rent instinktivt. Han kastade sig snabbt till höger och som en blixt for hans högra hand upp mot krysset. Han tumlade runt på golvet och reste sig sedan snabbt. Han sträckte upp högerhanden så att alla kunde se den ihåliga vita bollen som han höll i handen.

"WOOOOOO!!!" Skrek han. "SÅ JÄVLA SNABB!!!" "SÅÅÅ JÄVLA BRA!!!"

Spelaren som skjutit skottet förstod ingenting. Rannugs lagkamrater log. Nu hade ännu en motståndare fått känna på något som utmärkte deras målvakt.

Gliringen.

Det vackra mörka

Rannug såg sig i spegeln. Som vanligt så tilltalade hans anlete honom extra mycket i spegeln. I verkligheten var hans hy ljus och ren som en nyfödd. Till skillnad från till exempel Robin Åkermans hy som var... hmm... befläckad. Men när Rannug såg sig själv i spegeln så såg han inte sin vanliga babyljusa hy. I spegeln var han mörk och han gillade det.

Ebenholts.

Ordet uppfyllde hans tankar. Det var ett vackert ord och när han tyst uttalade det så ingav det en känsla av tillfredställelse i munnen.

Jag är mörk.

Överlägsen textmassa

Rannug var nöjd. Han hade känt hur kreativiteten uppfyllt hela hans varelse och resulterat i den mängd textmassa han tittade på nu.

Det var något som var helt nytt. Unikt. Kontroversiellt. Kort och gott. Det var Rannug.

Men det var inte därför han var nöjd. Han var nöjd för han visste att han hade gjort lite mer än Robin Åkerman.

Han stängde av datorn och gick och lade sig. En fulländad resa var slut och imorgon började nästa.

Filterfetma

Rannug var nöjd. Han hade lyckats skaffa sig en perfekt plats i mitten av föreläsningssalen. Han hade till och med lurat några stackars studenter att platserna bredvid honom var upptagna. Nu skulle han synas ännu mera.

Platsen var som ett foto manipulerat i photoshop, tänkte han. Där han och endast han syntes skarpt. Alla andra hade fallit offer för filtret gaussian blur. Det är min karisma, tänkte han. Min karisma fungerar som gaussian blur. Han log. Det är genialt! Det finns ingen annan än han som kunde komma på något så genialt. Gaussian Blur! Han kunde knappt hålla sig för skratt.

Han ryckte upp sig och såg sig istället omkring. Några tjejer blängde lite surt på honom. Han hade stött till dem när han var på väg fram till sin plats. Det var väl knappast hans fel att hans kropp var så hård att det gjorde ont att stöta emot den. Jag undrar om jag är för vältränad, tänkte han. Han hade nämligen hört att Robin Åkerman blivit fet igen. Fet och otränad. Och om hans mål bara var att vara lite bättre än Robin Åkerman borde han då bejaka sin fetma? Nej, det går inte.

Ingen, inte ens Rannug är så ödmjuk.

Dagens Mål

Rannug öppnade ögonen. Det var tidigt på morgonen men det spelade ingen roll. Rannug går alltid upp tidigt och han var Rannug så det enda som egentligen återstod var att kliva upp, och det var precis vad han gjorde.

Han gick fram till fönstret och ägnade en stund åt att ställa sig så att han stod exakt i mitten av fönstret. Det var viktigt för honom. Det existerade nämligen bara en plats för honom och det var i allas blickfång; precis i centrum. Tänk om någon mot all förmodan skulle se honom stå innanför sitt fönster en aning för långt till höger eller till vänster. Vad skulle hända då? Han ruskade på huvudet. Det var en alldeles för skrämmande tanke för den här tidiga tiden på dygnet.

Efter en sista kontroll av sin position så drog han upp persiennerna. Soljuset flödade in genom hans fönster. Plötsligt var det som om allt ljus riktats mot honom. Han såg hur fotgängare började huttra av köld på gatan nedanför. Förmodligen undrandes varför de inte tog på sig mer kläder innan de lämnade hemmet. Egentligen så borde de fundera över varför det alltid blev så kallt just utanför detta hus vid denna tid. Rannug stod still för ett ögonblick i sin perfekta position och njöt av värmen från solen.

Sedan släppte han ner persiennerna. Om de visste hur generös jag är, tänkte han. Sedan funderade han på vad han skulle ha för mål för dagen. Det var viktigt för honom att alltid ha ett mål för dagen. Och hans mål för denna dag var samma som för alla andra dagar:

Att vara lite bättre än Robin Åkerman...

Att bara vara bättre tycker han är för tråkigt och intetssägande. Att vara mycket bättre är heller inte bra. Det är lite för taskigt även om det är sant. Han hade följaktligen för länge sedan bestämt sig för att vara ödmjuk i sin storhet och bara vara lite bättre.

Nöjd med dagens mål och sig själv var han redo att börja ännu en resa mot fulländning. Innan han började så tänkte han:

Det är inte lätt att vara Rannug!

Allt om Rannug?

Jag beklagar att denna blogg uppdaterats så sporadiskt. Jag funderar numera starkt på att ändra detta. Men då behöver jag en inriktning. Vad som händer i mitt liv och mina åsikter värderas tydligen så lågt av mig själv att ett inlägg om dagen är en omöjlighet. Hade jag tyckt att mitt liv och mina åsikter var så intressanta då hade jag publicerat minst ett inlägg om dagen.
Men så är ej fallet.

Nu funderar jag starkt på att låta bloggen handla om en person som jag känner. En person som trivs bäst reflekterandes i sin egen strålglans. En person som vill vara i centrum där allt handlar om en sak; honom själv.

Det är som en uppenbarelse för mig. Allt står nu klart. Hädanefter skall jag skriva om Rannug och enbart om Rannug. För om jag efter fyra månaders tystnad kommer på något halvt patetiskt om mig själv som jag vill publicera så vore det inte rättvist mot Rannug.

Lyktan är tänd. Och den är riktad mot Rannug.

Och i mörkret någonstans bortom lyktans ljus vandrar jag omkring utan att synas överhuvudtaget.

Och Rannug han önskar inget mera...

The Contract

Såg igår filmen The Contract" med Morgan Freeman och John Cusack. Hade förväntat mig en spännande film i stil med filmer som "Jagad" och "Hunted" men ack så jag bedrog mig. Det jag fick var istället en film som påminde väldigt mycket om filmen "The Marine" med låtsasbrottaren John Cena i huvudrollen.

Nu vet jag att mina typ 2 läsare av denna blogg undrar varför i helvete någon överhuvudtaget ser filmen The Marine med John Cena i huvudrollen? Jag håller med... Det är pinsamt att erkänna att jag gjort det överhuvudtaget. Låt mig säga så här: jag har vänner som har ett öppet sinnelag och det är något som jag också försöker ha. Där har ni det... Kalla det förklaring eller ursäkt eller vad ni vill. Men nog om The Marine nu!

För att återgå till filmen The Contract. Den var förvånansvärt dålig. Dialogerna var dåliga, spänningen var som bortblåst och karaktärerna vore döda om de var mer passiva. Varför i helvete skrev Morgan Freeman och John Cusack på "kontraktet" att göra den filmen?

Se den inte!

Something about Oneliners...

Satt idag och läste manuset till Virtuosity. En gammal film med Denzel Washington och Russel Crowe i huvudrollerna. Under prologen så var förekom det en del småroliga 'Oneliners'. För er få som inte vet vad det är så följer min egna något nördiga definition: En oneliner är den hårda och tuffa kommentar som hjälten fäller i ögonblicket precis innan eller efter han har besegrat en motståndare. En av mästarna är Arnold Schwarzenegger. Ett exempel från filmen Last Action Hero: En polis försöker hindra Arnold från att spela hjälte. Arnold tittar på honom och säger: "Wanna be a farmer?" Sedan måttar han en stenhård spark. "Here's some acres..." Sparken kommer och polisen flyger upp i luften medan Arnold coolt fortsätter sin promenad... Ofta så anspelar onelinern på vapnet eller något i omgivningen som hjälten använder för att ta skurken ur daga. Ett annat Arnold exempel från Rovdjuret: Arnold tar sin stora kniv. Sticker den så hårt i skurken så att skurken sitter fast. Arnold säger sedan: "Stick Around!"



När jag då läste dessa oneliners så började jag fundera på om 'oneliners' skulle fungera i en svensk film? Svenska filmer är ju oftast väldigt realistiska. Innan det kom något svar så dök en ny fråga upp: En oneliner tillkommer oftast i en slagsmålssituation. Helst skall man också vara en hårsmån från döden. I det läget, är det verkligen möjligt att komma på en riktigt hård och klatschig kommentar? Börjar man spana av terrängen redan innan och ser om det finns några tillhyggen som ge upphov till en schysst oneliner? Hittar ett avlångt rör i järn, slår till och säger sedan: "Ditt jävla stolpskott!"


Nja... Förmodligen inte...


Förresten så sker (förhoppningsvis) de flesta slagsmål med nävarna och att komma på någon klatschig kommentar kring det är inte lätt. I verkligheten är man nog inte så kreativ i de lägena. Om man nu har lyckats slå ned någon och fortfarande är så förbannad så man vill säga någonting häftigt så är det troligare att man står där och flåsar och sedan stammar man fram något i stil med: "Nä nu.... (hytter med pekfingret) ligger du kvar där... (hytter ännu mera med fingret...) din... din JÄVEL!" Sedan är det bara att gå hem och lägga sig och hoppas att man var tillräckligt full och tillräckligt ensam så att ingen kommer ihåg det dagen därpå...

To comment or not to comment...

What is the question?

Numera hoppas jag att det skall gå att kommentera kommentarerna. På frågan varför det tidigare inte varit möjligt att kommentera kommentarerna har jag bara en kommentar och det är: Inga kommentarer...

The humour is low but so am I...

Tårtkupp?

Egentligen hade jag lovat mig själv att enbart försöka publicera inlägg som förhoppningsvis anses intressanta och tankeväckande kring ämnen som sport, film och manusskrivande men igår såg jag något som helt enkelt inte kan lämnas osagt...

Är man filmintresserad och arbetar som jag med ett jobb som ibland har sysslolösa perioder så händer det att man surfar in och kikar lite på kvällstidningarnas nöjesnyheter.

Således så surfade jag igår in på expressens nöjesblad och väl där läser jag en rubrik om Abba-Benny som haft en låt som legat på svensktoppen i typ 150 veckor. Det är nytt rekord så igår skulle det firas med tårta och champagne på svensktoppens redaktion. Så långt allt väl. En helt okej nyhet. Men ingressen är inte slut än. Tydligen hade ABBA-Benny lite bråttom så han hade efter 5 min helt sonika tagit tårtan med sig och stuckit till hela svensktoppredaktionens förtret. De hade ju sett fram emot att äta lite tårta på jobbet. Det är lite fräckt säger en i redaktionen.

Ingressen slutar med en länk med texten: DISKUTERA. Här ges alltså möjligheten för alla expressens läsare att tycka till och kommentera Abba-Bennys agerande. Min fråga är denna: Är detta en möjlighet vi verkligen vill ha? Vi skall alltså avsätta lite av vår alltmer dyrbara tid för att kommentera det faktum att ABBA-Benny tog en tårta som i princip var hans och försvann?

Men det är inte riktigt slut än...
För expressens journalist hade tydligen ringt upp den stressade ABBA-Benny för en kommentar. Försök se den situationen för er inre syn. Ni har en jobbig dag, ni är stressad för det är mycket som ska hinnas med. Ett av ärendena är att hämta ett pris på svensktoppens redaktion. Ni hämtar det lite snabbt innan ni hastigt ger er iväg för att avklara nästa punkt på den redan smockfulla agendan. Ni kanske har en studiotid tillsammans med en sångerska. Smått försenad hastar ni in i studion lämpar av tårtan på ett bord, ber artigt sångerskan om ursäkt för er något försenade ankomst och börjar sedan arbeta på den nya låten. Arbetet går bra och ni känner att ni på väg in i ett riktigt kreativt stim när plötsligt telefonen ringer...

"Hej det här var från expressen. Vi vet att du bara tog du bara tog tårtan och stack från svensktoppen. Har du någon kommentar?"

Att slita med sin inre avsky...

Har i ungefär två dagar försökt komma framåt på ett kortfilmsmanus som jag skriver tillsammans med en kollega. Men jag har problem att komma framåt. Min kreativitetsfrämjande ritual börjar med att jag sätter igång datorn, fixar lite grönt te i en termos (så det är enkelt att fylla på...) och sätter sedan på någon väl utvald filmmusik. Sedan öppnar jag manusdokumentet. Läser igenom det jag skrivit tidigare och väntar på att kreativiteten skall börja flöda...

De två senaste dagarna har det dock inte hänt ett smack. Så fort jag läser igenom mitt tidigare material som ännu inte är helt färdigt så börjar jag avsky vissa ord, vissa meningar och ibland till och med hela stycken.

Ok...tänker jag... och försöker intala mig själv att det inte gör något att avsky sina egna ord. Det är ju trots allt inte klart än. Sedan sätter jag igång och försöker ändra på mina högt avskydda formuleringar. Något som antingen kan rädda dagen eller stjälpa den helt. Allt beror på resultatet. Om man lyckas ändra en enda mening så att den går från avskyvärd till lysande eller rentav bara godkänd så är dagen räddad. För då har flytet infunnit sig och sedan är det bara att följa med.

Om man nu som jag, inte lyckas då är det som att springa i en oändlig uppförsbacke med gipsade ben... Allt är jobbigt, allt är dåligt, och jag är fullständigt värdelös...

Värdelös för att jag inte lyckas ändra på en enkel sketen mening. Värdelös eftersom jag slösar bort värdefull tid på en ynka mening när jag istället borde gå vidare. Värdelös när jag väl försöker gå vidare och inte kommer på ett skit eftersom jag tänker på all text som finns ovanför som jag nu avskyr ännu mer än tidigare...

Den som fortsätter arbeta under de förhållandena är den som kommer lyckas i slutänden...

En lyckad kombination

Har i ett par dagar lyssnat oerhört mycket på kompositören James Newton Howards verk. Han är bland mannen bakom filmmusiken till alla M. Night Shyamalans filmer. Och jag måste säga att jag börjar gilla honom mer och mer. Innan så var det nästan uteslutande Hans Zimmers musik som sprutade ut ur mina stackars högtalare. För er som inte vet vem det är så är han mannen bakom musiken till dylika storverk som bl.a. Gladiator, The Last Samurai, King Arthur, The Rock, Black Hawk Dawn, Pirates of the Carribean, Face Off mm. Zimmers musik är ofta mäktig och storslagen. Till skillnad mot James Newton Howards musik som är väldigt lågmäld. Båda lyckas dock på olika sätt bygga upp en riktigt bra stämning.

För ett tag sedan berättade en god vän som numera går under artistnamnet "Hassan Ibn Sleyman" att de har samarbetat på soundtracket till Batman Begins. Och vissa låtar på det soundtracket är riktigt bra. Det mäktiga kombinerat med det stämningsfulla lågmälda. Det kan bara beskrivas på ren svenska som:

"The icing on a perfect cake."

Lika stilfullt som om Christer "då sa jag till domar´n' på ren svenska: go home!" Abrahamsson sagt det själv...

The Tinman?

För ett tag sedan så förärades jag med öknamnet plåtslagarn' eller smeknamnet om ni så vill. Tydligen så hade jag enligt mina sk. goda vänner uttryckt mig lika vackert och vältaligt som en plåtslagare. Naturligtvis avsågs inget ont om detta ädla yrke.

När jag i ett sysslolöst ögonblick fick infallet att starta denna blogg så kändes namnet ganska bra. Det smakade bra i munnen. Jag visste att denna blogg troligtvis inte kommer vara en av de mest intressanta eller välskrivna bloggarna på nätet. What you see is what you get... and what you get is... the Tinman.

No more no less...

Sedan känner jag mig tvingad att även nämna något om min så kallade översättning. Plåtslagare heter på engelska "sheet-metal worker" eller "tinsmith". Men båda dessa översättningar har tyvärr inte riktigt samma klang som "The Tinman".

När jag väl bestämt mig för namnet så kunde jag inte låta bli att med bloggens namn, anspela på en filmtitel. En anspelning som jag medger är något långsökt men den finns där. Vilken film namnet anspelar på väljer jag att mörka med tills någon gissar på rätt filmtitel.

Troligtvis lär det krävas ett filmfreak med ett högt utvecklat sinne för idiotiska och långsökta kopplingar för att lösa uppgiften.