Ebenholk

Tillit är något underbart.

Magnus Malin hade anlänt och Rannug hade småpratat lite grann med honom. Han hade visat honom några av hans nya skisser, och låtit Magnus visa sina. Därefter kände Rannug att han mjukat upp Magnus Malin tillräckligt. Nu var det dags att sätta planen i verket.

"Kom, du måste få se mitt nya inköp." Sa Rannug och ledde honom in i sin kreationskammare.

Det var ett litet trångt utrymme som påminde om en indiantipi. Det var högt i tak och både väggar och golv var täckta med bruna mattor med afrikanska motiv. På golvet i mitten av rummet stod något som liknade en afrikansk staty. På toppen av statyn så sipprade det ut rök som spred en angenäm exotisk doft i rummet.

Magnus Malin stirrade fascinerat på statyn. "Vad är det för något?" sade han.

"Det är en afrikansk vattenpipa", sa Rannug vilket var en sanning med viss modifikation.

Pipan hade han köpt av en mörk Schaman han träffat när han reste runt i Sydamerika. Mannen hade varit tandlös, hårlös och helt naken förutom ett lager av lera och smuts som omslöt hela hans kropp. Han hade suttit på gatan och försökt tigga ihop till brödfödan. Han såg verkligen hemsk ut. Ingen normal människa med förståndet i behåll skulle stannat och pratat med honom. Rannug hörde dock inte till den kategorin. Han var en fullständigt fördomsfri människa. För honom var det en av de mest naturliga sakerna i världen att sätta sig ned och prata med honom.

Schamanen hade förklarat för Rannug att pipan var en klenod från hans hemby. Som Schaman så var en av hans uppgifter att skåda in i framtiden och för att göra det så måste ens sinne vara fullkomligt öppet. Hans far som också varit schaman hade lärt honom att tillverka en brygd som när man rökte den i pipan så öppnades ens sinnen fullkomligt. När Schamanen beskrev ingredienserna förstod Rannug att brygden i princip innehöll varje hallucinogen drog som fanns.

"Jag kallar den för Ebenholk," sa Schamanen. "Vill du prova?"
"Självklart", sa Rannug. Han skulle pröva allt som började med "eben" oavsett om det innehöll alla droger i hela världen.

Schamanen blev chockad av Rannugs svar. Han började med en rad förmaningar om att det var farligt och att man aldrig kunde veta vad effekten blev och att detta sannerligen inte var något för turister. Rannug viftade enkelt bort Schamanens invändningar. "Du kommer snart bli varse att jag inte är någon turist", sa Rannug och drog in ett djupt halsbloss ur pipan.

Schamanen började gunga fram och tillbaka, sträckte upp båda händerna i skyn och muttrade en ramsa som var omöjlig att förstå. Han bad. Han var tvungen att be sina gudar om förlåtelse.

När han hade bett oavbrutet i en timme så öppnade han ögonen. När han tittade på Rannug så såg det ut som hans ögon ville ploppa ut ur sina hålor. Rannug satt på samma plats som tidigare till synes helt opåverkad.

"Bra grejjer det här. Lite tam effekt dock. Det är lite grann som att använda glasögon med perfekt syn." sa Rannug.

Schamanens mun gapade av förvåning. Han hade aldrig varit med om något liknande. Schamanen böjde sig ned och började tillbe Rannug. Rannug var gud för honom nu. Schamanen hade aldrig träffat någon vars sinne var fullkomligt öppet utan en puff av ebenholk. Det var en barnlek för Rannug att få pipan efter det.

Tillbaka i kreationskammaren så stod Magnus Malin och Rannug och stirrade på Schamanens gamla pipa som återigen var fylld med ebenholk.

"Jag har nyss köpt tobak, den är helt nikotinfri. Det är riktigt schysst." sa Rannug med eftertryck.

Det var ingen lögn. Ebenholk innehöll inget nikotin, Rannug undvek bara medvetet att nämna alla andra droger som den innehöll. "Prova så får du se"

Magnus Malin såg en aning skeptisk ut men sedan ryckte han på axlarna. "Ja, varför inte?" sade han och satte sig ned. Rannug plockade upp pipan och förde den mot Magnus Malins väntande läppar.

Nu fanns det ingen återvändo, varken för Rannug eller för Magnus Malin.

Operation Ebenholk hade inletts...

Min plan för Magnus Malin

Mannen kunde rita, det kunde han.
Problemet var bara att han inte utnyttjade sin fulla potential. Han behövde en puff i rätt riktning och naturligtvis hade Rannug en plan för det. Det fanns dock vissa risker med planen. Det hade den mörke shamanen varit noga med att poängtera. Rannug hade ingen aning om vilka effekter som kunde uppstå när planen satts i verket och Magnus Malin var ju faktiskt hans vän. Om det hade varit Robin Åkerman så hade han inte tvekat en sekund. Med Robin Åkerman så är det annorlunda.

Rannug bestämde sig. Han skulle genomföra planen. Han hade alltid tagit risker och han tänkte definitivt inte sluta med det nu.

För konsten är inget offer för stort, tänkte han.

Han ringde till Magnus Malin och lockade honom utan problem till att göra ett besök. Rannug log. Om han bara visste vad som var på gång, tänkte han. Sedan blev han allvarlig igen. Nu var det dags att förbereda ingredienserna som var vitala för hans plan och det krävde hans fulla koncentration. Minsta fel kunde få dödliga konsekvenser.

Snart var Magnus Malin här.

Hans liv skulle aldrig bli detsamma igen...

Sången från helvetet spelas i mitt huvud

Rannug hade radion på. Det var någon svensktoppliknande musik som spelade någon trallvänlig schlageraktig låt om någon som mötte någon hund. Totalt ointressant egentligen. Musiken och sångarens röst var precis samma men texten som spelades upp i Rannugs huvud var en annan.

Det var en dag och jag var 22 år
Jag trodde mer på det onda än det som va gott
Jag var 22 år och det fanns hemska typer utanför mitt redigeringsrum
Svarta tapeter, kalla cigaretter, blodådror och planeter
Och i luften surrade slag mörkret var mycket mörkt och ensam och rädd var jag

Tycker ingen om mig?
Ingen tycker om mig

Då kom hon som ett mörker ur ljuset
Hon ville släta av min kind och sa "jag är egentligen snäll,
Jag ska vara med dig eller ge dig en smäll" och mina ögon glödde av fruktan

Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn och jag såg att ondskan fanns
hoppets stjärna försvann bakom hennes ludna svans
Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn, hon drog mig till sig med ett Vov
Vi gick hand i hand och mitt hjärta kändes tungt

Om man är liten och svag och blir slagen med slag
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker Varför?
Om man är liten och svag varje natt varje dag
Av allt ont blir man blå inuti utanpå, varför finns jag?

Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn och jag såg att ondskan fanns
hoppets stjärna försvann bakom hennes ludna svans
Jag mötte Majbjörn, jag mötte Majbjörn, hon drog mig till sig med ett Vov
Vi gick hand i hand och mitt hjärta kändes tungt

Rannug slet tag i sin radio, öppnade fönstret och kastade ut radion med all kraft han förmådde.

Han skulle aldrig lyssna på radio mer...

När Robin Åkerman kommer på besök...

Om det ändå vore så, tänkte Rannug.

Robin Åkerman skulle stå helt ovetandes utanför hans dörr. När han ringde på dörrklockan så skulle dörren öppnas men hallen innanför skulle vara tom.

När han snällt klev in och stängde dörren om sig (det var sånt som Robin Åkerman gjorde) så skulle en lucka öppnas i taket och släppa ned en varningsskylt likt de man kan se ute i trafiken. Skylten skulle stanna precis framför ögonen på Robin Åkerman. Men det var ingen vanligt varningsskylt. Visst var skylten röd och gul precis som alla andra men i skyltens mitt fanns en bild på Robin Åkerman.

Samtidigt som en mycket förvirrad Robin Åkerman stirrade på sitt eget anlete så skulle lägenheten fyllas av det mycket höga ljudet från ett larm. En gigantiskt röd siren skulle fylla rummet med ett irriterat blinkande rött ljus. En datoriserad röst skulle överrösta larmet:

"Warning..."

"Structure Alert..."

Sedan skulle sirenens blinkande intensifieras, larmet skulle ljuda som om domedagen var ett faktum och den datoriserade röstens stämma skulle hårdna:

"WARNING!"

"SYSTEM NOT ALLOWED!"

"WARNING!"

"CLEAR YOUR MIND!"

Rannug skulle låta Robin Åkerman svettas i några minuter sedan skulle han dra i en spak och allting skulle försvinna på ett par sekunder.

Sedan skulle en kvinnlig datoriserad röst avsluta med en mjuk stämma:

"You have now entered the home of ARTISTIC PURITY!"

"Welcome!"

Rannug.se

Rannugs webbplats eller hans domän som han själv föredrog att kalla den var just nu en studie i väntans biologi. Biologi för att det numera upptog större delen av Rannugs vardag och således orsakade allas väntan på domänens fullbordan.

För tillfället var hans domän enbart en snygg illustration av kausalitetsprincipen.

Där ett knapptryck på färg orsakar reaktionen att färgen ploppar upp ur dess behållare. Det var snyggt men banalt. Rannug önskade att han hunnit längre och tyckte att kvaliteten på innehållet var alldeles för låg för en man av hans höga kaliber.

Det är tur att inte så många vet om adressen, tänkte han.

www.rannug.se

Jag och Martin Straka

Rannug hade väldigt få riktiga vänner. Det berodde naturligtvis på att han hade väldigt höga krav på dem som förärades en plats i hans inre cirkel och att det fanns få människor i verkligheten som kunde mäta sig med hans förträfflighet. Martin Straka var dock en sådan person. Rannug önskade faktiskt att han och Martin Straka vore vänner.

Då skulle han kunna ringa upp honom och fråga vad han hade planerat efter hockeyträningen. Om han kanske hade lust att gå på stan med Rannug. Kanske kunde de träffa Martin Strakas kompisar och umgås med dem.

Då kunde Rannug äntligen få diskutera religion med Miroslav Satan. Han kunde pika Robert Lang och kalla honom för Robert Langsam. Han kunde diskutera egocentrism med Jaromir Jagär och prata slagskott med Výborný och Václav Prospal.

Om någon till exempel Robin Åkerman skulle ringa till Rannug och fråga vad han gjorde så skulle han svara:
- Jag sitter och fikar på stan.
- Själv eller?
- Nej, det är jag och min kompis Martin Straka.

Bara att få yttra den repliken är värt allt guld i världen.

Sedan så skulle Rannug och Martin Straka sätta sig i parken och spela ett parti schack. Rannug skulle nöjt sitta där i solskenet medan han och Straka utkämpade hjärnornas kamp. Och varje gång han tog en av Strakas pjäser, oavsett om det stämde eller inte så skulle han luta sig fram över bordet och säga:

Tjeck Mate!

Betyg!

Det var dags för lite feedback.

Rannug ville att alla läsare skulle gå in och betygsätta varje inlägg de läser. Helst ville han att de också skulle använda hans egna betygssystem.

Skalan gick från 0-5 thais. Där fem naturligtvis var "muay thai" och noll var "straightface" dvs. "no thai whatsoever"

Naturligtvis så var Rannug mycket införstådd med sin egen förträfflighet när det gällde kvaliteten på den text som fanns här men han ville ändå veta vad de få själar som fanns därute vid utkanterna av hans ego, ansåg om det hela. Inte för att någon annans åsikt räknas utan mer på kul.

Således ställde sig Rannug upp och vrålade för allt han var värd:

GE MIG FEEDBACK nu! (han blev lite öm i halsen i slutet av meningen förf. anm.)