Rannug var nöjd. Han hade lyckats skaffa sig en perfekt plats i mitten av föreläsningssalen. Han hade till och med lurat några stackars studenter att platserna bredvid honom var upptagna. Nu skulle han synas ännu mera.
Platsen var som ett foto manipulerat i photoshop, tänkte han. Där han och endast han syntes skarpt. Alla andra hade fallit offer för filtret gaussian blur. Det är min karisma, tänkte han. Min karisma fungerar som gaussian blur. Han log. Det är genialt! Det finns ingen annan än han som kunde komma på något så genialt. Gaussian Blur! Han kunde knappt hålla sig för skratt.
Han ryckte upp sig och såg sig istället omkring. Några tjejer blängde lite surt på honom. Han hade stött till dem när han var på väg fram till sin plats. Det var väl knappast hans fel att hans kropp var så hård att det gjorde ont att stöta emot den. Jag undrar om jag är för vältränad, tänkte han. Han hade nämligen hört att Robin Åkerman blivit fet igen. Fet och otränad. Och om hans mål bara var att vara lite bättre än Robin Åkerman borde han då bejaka sin fetma? Nej, det går inte.
Ingen, inte ens Rannug är så ödmjuk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar