Rannug hade väldigt få riktiga vänner. Det berodde naturligtvis på att han hade väldigt höga krav på dem som förärades en plats i hans inre cirkel och att det fanns få människor i verkligheten som kunde mäta sig med hans förträfflighet. Martin Straka var dock en sådan person. Rannug önskade faktiskt att han och Martin Straka vore vänner.
Då skulle han kunna ringa upp honom och fråga vad han hade planerat efter hockeyträningen. Om han kanske hade lust att gå på stan med Rannug. Kanske kunde de träffa Martin Strakas kompisar och umgås med dem.
Då kunde Rannug äntligen få diskutera religion med Miroslav Satan. Han kunde pika Robert Lang och kalla honom för Robert Langsam. Han kunde diskutera egocentrism med Jaromir Jagär och prata slagskott med Výborný och Václav Prospal.
Om någon till exempel Robin Åkerman skulle ringa till Rannug och fråga vad han gjorde så skulle han svara:
- Jag sitter och fikar på stan.
- Själv eller?
- Nej, det är jag och min kompis Martin Straka.
Bara att få yttra den repliken är värt allt guld i världen.
Sedan så skulle Rannug och Martin Straka sätta sig i parken och spela ett parti schack. Rannug skulle nöjt sitta där i solskenet medan han och Straka utkämpade hjärnornas kamp. Och varje gång han tog en av Strakas pjäser, oavsett om det stämde eller inte så skulle han luta sig fram över bordet och säga:
Tjeck Mate!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar