Deja vu

Rannug var hungrig. Lite längre ner på gatan såg han en skylt föreställandes en stor fågel och på backen stod det ännu en skylt vars text löd:

Välkommen till Fenix Pizza!

Hmm... namnet känns bekant, tänkte han medan han klev in i pizzerian.

Inuti pizzerian så stod fyra personer och väntade på att beställa. Svensk som han var så ställde sig Rannug snällt längst bak i kön. Han sneglade på menyn. Han noterade direkt att den innehöll Amerikanska pizzor och med det så var hans val klart.

"En miami." Rannug ryckte till. Han sneglade på personen som beställt den mycket bekanta pizzan. Han hade kort rött hår, var fet och fruktansvärt lik Robin Åkerman. Det här började bli underligt. Det hela kändes väldigt bekant.

Det blev hans tur att beställa.
"En Mexico", sade han utan att titta pizzabagaren i ögonen.
"En Mäxiiiicooo" svarade servitören.

Inte en enda stavelse var betonad rätt.
"Nej, en mexico!" svarade Rannug med en mycket tydlig artikulering.

Nu var han säker. Han hade upplevt allt det här förut. Det var som att kliva tillbaka i tiden. Det hela kändes väldigt olustigt. Han hoppades innerligt att bagaren skyndade på med hans pizza. Han ville inte stanna där en minut längre än nödvändigt.

Efter tio långa minuter så fick han äntligen sin Pizza. Han betalade och gick med raska steg ut därifrån. Han vek snabbt av åt höger och sedan stannade han tvärt. Han kunde inte längre röra sig.

Framför honom så stod den enda varelse i världen som han fruktade. Som han var rädd för. Han hörde den raspiga rösten. Han såg det mörka håret. Det kunde inte vara sant.

Han ville springa. Han ville skrika men mest av allt så ville han därifrån.

Ty framför honom så stod Majbjörn.