Det vackra mörka

Rannug såg sig i spegeln. Som vanligt så tilltalade hans anlete honom extra mycket i spegeln. I verkligheten var hans hy ljus och ren som en nyfödd. Till skillnad från till exempel Robin Åkermans hy som var... hmm... befläckad. Men när Rannug såg sig själv i spegeln så såg han inte sin vanliga babyljusa hy. I spegeln var han mörk och han gillade det.

Ebenholts.

Ordet uppfyllde hans tankar. Det var ett vackert ord och när han tyst uttalade det så ingav det en känsla av tillfredställelse i munnen.

Jag är mörk.

Överlägsen textmassa

Rannug var nöjd. Han hade känt hur kreativiteten uppfyllt hela hans varelse och resulterat i den mängd textmassa han tittade på nu.

Det var något som var helt nytt. Unikt. Kontroversiellt. Kort och gott. Det var Rannug.

Men det var inte därför han var nöjd. Han var nöjd för han visste att han hade gjort lite mer än Robin Åkerman.

Han stängde av datorn och gick och lade sig. En fulländad resa var slut och imorgon började nästa.

Filterfetma

Rannug var nöjd. Han hade lyckats skaffa sig en perfekt plats i mitten av föreläsningssalen. Han hade till och med lurat några stackars studenter att platserna bredvid honom var upptagna. Nu skulle han synas ännu mera.

Platsen var som ett foto manipulerat i photoshop, tänkte han. Där han och endast han syntes skarpt. Alla andra hade fallit offer för filtret gaussian blur. Det är min karisma, tänkte han. Min karisma fungerar som gaussian blur. Han log. Det är genialt! Det finns ingen annan än han som kunde komma på något så genialt. Gaussian Blur! Han kunde knappt hålla sig för skratt.

Han ryckte upp sig och såg sig istället omkring. Några tjejer blängde lite surt på honom. Han hade stött till dem när han var på väg fram till sin plats. Det var väl knappast hans fel att hans kropp var så hård att det gjorde ont att stöta emot den. Jag undrar om jag är för vältränad, tänkte han. Han hade nämligen hört att Robin Åkerman blivit fet igen. Fet och otränad. Och om hans mål bara var att vara lite bättre än Robin Åkerman borde han då bejaka sin fetma? Nej, det går inte.

Ingen, inte ens Rannug är så ödmjuk.

Dagens Mål

Rannug öppnade ögonen. Det var tidigt på morgonen men det spelade ingen roll. Rannug går alltid upp tidigt och han var Rannug så det enda som egentligen återstod var att kliva upp, och det var precis vad han gjorde.

Han gick fram till fönstret och ägnade en stund åt att ställa sig så att han stod exakt i mitten av fönstret. Det var viktigt för honom. Det existerade nämligen bara en plats för honom och det var i allas blickfång; precis i centrum. Tänk om någon mot all förmodan skulle se honom stå innanför sitt fönster en aning för långt till höger eller till vänster. Vad skulle hända då? Han ruskade på huvudet. Det var en alldeles för skrämmande tanke för den här tidiga tiden på dygnet.

Efter en sista kontroll av sin position så drog han upp persiennerna. Soljuset flödade in genom hans fönster. Plötsligt var det som om allt ljus riktats mot honom. Han såg hur fotgängare började huttra av köld på gatan nedanför. Förmodligen undrandes varför de inte tog på sig mer kläder innan de lämnade hemmet. Egentligen så borde de fundera över varför det alltid blev så kallt just utanför detta hus vid denna tid. Rannug stod still för ett ögonblick i sin perfekta position och njöt av värmen från solen.

Sedan släppte han ner persiennerna. Om de visste hur generös jag är, tänkte han. Sedan funderade han på vad han skulle ha för mål för dagen. Det var viktigt för honom att alltid ha ett mål för dagen. Och hans mål för denna dag var samma som för alla andra dagar:

Att vara lite bättre än Robin Åkerman...

Att bara vara bättre tycker han är för tråkigt och intetssägande. Att vara mycket bättre är heller inte bra. Det är lite för taskigt även om det är sant. Han hade följaktligen för länge sedan bestämt sig för att vara ödmjuk i sin storhet och bara vara lite bättre.

Nöjd med dagens mål och sig själv var han redo att börja ännu en resa mot fulländning. Innan han började så tänkte han:

Det är inte lätt att vara Rannug!

Allt om Rannug?

Jag beklagar att denna blogg uppdaterats så sporadiskt. Jag funderar numera starkt på att ändra detta. Men då behöver jag en inriktning. Vad som händer i mitt liv och mina åsikter värderas tydligen så lågt av mig själv att ett inlägg om dagen är en omöjlighet. Hade jag tyckt att mitt liv och mina åsikter var så intressanta då hade jag publicerat minst ett inlägg om dagen.
Men så är ej fallet.

Nu funderar jag starkt på att låta bloggen handla om en person som jag känner. En person som trivs bäst reflekterandes i sin egen strålglans. En person som vill vara i centrum där allt handlar om en sak; honom själv.

Det är som en uppenbarelse för mig. Allt står nu klart. Hädanefter skall jag skriva om Rannug och enbart om Rannug. För om jag efter fyra månaders tystnad kommer på något halvt patetiskt om mig själv som jag vill publicera så vore det inte rättvist mot Rannug.

Lyktan är tänd. Och den är riktad mot Rannug.

Och i mörkret någonstans bortom lyktans ljus vandrar jag omkring utan att synas överhuvudtaget.

Och Rannug han önskar inget mera...

The Contract

Såg igår filmen The Contract" med Morgan Freeman och John Cusack. Hade förväntat mig en spännande film i stil med filmer som "Jagad" och "Hunted" men ack så jag bedrog mig. Det jag fick var istället en film som påminde väldigt mycket om filmen "The Marine" med låtsasbrottaren John Cena i huvudrollen.

Nu vet jag att mina typ 2 läsare av denna blogg undrar varför i helvete någon överhuvudtaget ser filmen The Marine med John Cena i huvudrollen? Jag håller med... Det är pinsamt att erkänna att jag gjort det överhuvudtaget. Låt mig säga så här: jag har vänner som har ett öppet sinnelag och det är något som jag också försöker ha. Där har ni det... Kalla det förklaring eller ursäkt eller vad ni vill. Men nog om The Marine nu!

För att återgå till filmen The Contract. Den var förvånansvärt dålig. Dialogerna var dåliga, spänningen var som bortblåst och karaktärerna vore döda om de var mer passiva. Varför i helvete skrev Morgan Freeman och John Cusack på "kontraktet" att göra den filmen?

Se den inte!

Something about Oneliners...

Satt idag och läste manuset till Virtuosity. En gammal film med Denzel Washington och Russel Crowe i huvudrollerna. Under prologen så var förekom det en del småroliga 'Oneliners'. För er få som inte vet vad det är så följer min egna något nördiga definition: En oneliner är den hårda och tuffa kommentar som hjälten fäller i ögonblicket precis innan eller efter han har besegrat en motståndare. En av mästarna är Arnold Schwarzenegger. Ett exempel från filmen Last Action Hero: En polis försöker hindra Arnold från att spela hjälte. Arnold tittar på honom och säger: "Wanna be a farmer?" Sedan måttar han en stenhård spark. "Here's some acres..." Sparken kommer och polisen flyger upp i luften medan Arnold coolt fortsätter sin promenad... Ofta så anspelar onelinern på vapnet eller något i omgivningen som hjälten använder för att ta skurken ur daga. Ett annat Arnold exempel från Rovdjuret: Arnold tar sin stora kniv. Sticker den så hårt i skurken så att skurken sitter fast. Arnold säger sedan: "Stick Around!"



När jag då läste dessa oneliners så började jag fundera på om 'oneliners' skulle fungera i en svensk film? Svenska filmer är ju oftast väldigt realistiska. Innan det kom något svar så dök en ny fråga upp: En oneliner tillkommer oftast i en slagsmålssituation. Helst skall man också vara en hårsmån från döden. I det läget, är det verkligen möjligt att komma på en riktigt hård och klatschig kommentar? Börjar man spana av terrängen redan innan och ser om det finns några tillhyggen som ge upphov till en schysst oneliner? Hittar ett avlångt rör i järn, slår till och säger sedan: "Ditt jävla stolpskott!"


Nja... Förmodligen inte...


Förresten så sker (förhoppningsvis) de flesta slagsmål med nävarna och att komma på någon klatschig kommentar kring det är inte lätt. I verkligheten är man nog inte så kreativ i de lägena. Om man nu har lyckats slå ned någon och fortfarande är så förbannad så man vill säga någonting häftigt så är det troligare att man står där och flåsar och sedan stammar man fram något i stil med: "Nä nu.... (hytter med pekfingret) ligger du kvar där... (hytter ännu mera med fingret...) din... din JÄVEL!" Sedan är det bara att gå hem och lägga sig och hoppas att man var tillräckligt full och tillräckligt ensam så att ingen kommer ihåg det dagen därpå...