Rannug hade varit borta ett par dagar. Det hade varit skönt. En stunds avkoppling från att bära hela världen på sina axlar.
Det var ett ok värdigt Rannug. Är jag ego? frågade han sig själv. Svaret kunde bara bli ett. Men mitt ego är som inget annat.
Det är lika stort som Grand Canyon.
Det är lika varmt som alla världens vulkaner.
Det är lika vackert som ebenholts.
Det är lika ödmjukt som en bakerie. Men vem bryr sig om det?
Inte Rannug.
torsdag 13 september 2007
torsdag 6 september 2007
Min första lista
Rannug satt vid sitt skrivbord och stirrade ned på ett papper med rubriken:
Sedan började han skriva:
Saker jag inte gillar...
Sedan började han skriva:
- Raka streck
- Regler
- System
- Piffi allkrydda
- Mitt "plåster" a.k.a patch adams
- Frasen "Command Z on your Macintosh"
- Fula barn (OBS! gäller ej mörka barn)
- Alla färger utom brun
- Capriciosa och Calzone
- Fotodör
Han slutade att skriva. Sedan lade han till en sista punkt.
- Att skriva idiotiska listor.
Mardrömmar
Rannug vaknade med ett ryck. Han hade haft samma dröm igen.
Han ser allt genom linsen på en filmkamera. En mörkhårig, glasögonprydd man klädd i ett rafsset i läder sitter inuti en sliten volvo tillsammans med en blond kvinna som konstant försöker ordna med sin frisyr. I knät på kvinnan ligger en svart attacheväska.
När kvinnan ordnat frisyren ännu en gång så tittar hon på Rannug. Sedan öppnar hon väskan och med en mycket tydlig, spelad förvåning utbrister hon:
"Määän dää äää ju gu..UU..ld i vääskan! "
Rösten skär i honom som rakbladsvassa knivar. Det kan inte sägas mer fel. Hon har hittat alla möjliga sätt att uttrycka det på fel. Han hör sig själv sucka djupt.
"Igen", säger han trött.
Sedan börjar allt om igen. Kvinnan börjar fumla med håret. Tittar sedan på honom, öppnar väskan och levererar sin replik. Fel igen.
Det känns som om det pågått i en evighet.
Han tänkte: Om det finns ett helvete så kan det inte vara värre än det här....
Han ser allt genom linsen på en filmkamera. En mörkhårig, glasögonprydd man klädd i ett rafsset i läder sitter inuti en sliten volvo tillsammans med en blond kvinna som konstant försöker ordna med sin frisyr. I knät på kvinnan ligger en svart attacheväska.
När kvinnan ordnat frisyren ännu en gång så tittar hon på Rannug. Sedan öppnar hon väskan och med en mycket tydlig, spelad förvåning utbrister hon:
"Määän dää äää ju gu..UU..ld i vääskan! "
Rösten skär i honom som rakbladsvassa knivar. Det kan inte sägas mer fel. Hon har hittat alla möjliga sätt att uttrycka det på fel. Han hör sig själv sucka djupt.
"Igen", säger han trött.
Sedan börjar allt om igen. Kvinnan börjar fumla med håret. Tittar sedan på honom, öppnar väskan och levererar sin replik. Fel igen.
Det känns som om det pågått i en evighet.
Han tänkte: Om det finns ett helvete så kan det inte vara värre än det här....
onsdag 5 september 2007
Deja vu
Rannug var hungrig. Lite längre ner på gatan såg han en skylt föreställandes en stor fågel och på backen stod det ännu en skylt vars text löd:
Välkommen till Fenix Pizza!
Hmm... namnet känns bekant, tänkte han medan han klev in i pizzerian.
Inuti pizzerian så stod fyra personer och väntade på att beställa. Svensk som han var så ställde sig Rannug snällt längst bak i kön. Han sneglade på menyn. Han noterade direkt att den innehöll Amerikanska pizzor och med det så var hans val klart.
"En miami." Rannug ryckte till. Han sneglade på personen som beställt den mycket bekanta pizzan. Han hade kort rött hår, var fet och fruktansvärt lik Robin Åkerman. Det här började bli underligt. Det hela kändes väldigt bekant.
Det blev hans tur att beställa.
"En Mexico", sade han utan att titta pizzabagaren i ögonen.
"En Mäxiiiicooo" svarade servitören.
Inte en enda stavelse var betonad rätt.
"Nej, en mexico!" svarade Rannug med en mycket tydlig artikulering.
Nu var han säker. Han hade upplevt allt det här förut. Det var som att kliva tillbaka i tiden. Det hela kändes väldigt olustigt. Han hoppades innerligt att bagaren skyndade på med hans pizza. Han ville inte stanna där en minut längre än nödvändigt.
Efter tio långa minuter så fick han äntligen sin Pizza. Han betalade och gick med raska steg ut därifrån. Han vek snabbt av åt höger och sedan stannade han tvärt. Han kunde inte längre röra sig.
Framför honom så stod den enda varelse i världen som han fruktade. Som han var rädd för. Han hörde den raspiga rösten. Han såg det mörka håret. Det kunde inte vara sant.
Han ville springa. Han ville skrika men mest av allt så ville han därifrån.
Ty framför honom så stod Majbjörn.
Välkommen till Fenix Pizza!
Hmm... namnet känns bekant, tänkte han medan han klev in i pizzerian.
Inuti pizzerian så stod fyra personer och väntade på att beställa. Svensk som han var så ställde sig Rannug snällt längst bak i kön. Han sneglade på menyn. Han noterade direkt att den innehöll Amerikanska pizzor och med det så var hans val klart.
"En miami." Rannug ryckte till. Han sneglade på personen som beställt den mycket bekanta pizzan. Han hade kort rött hår, var fet och fruktansvärt lik Robin Åkerman. Det här började bli underligt. Det hela kändes väldigt bekant.
Det blev hans tur att beställa.
"En Mexico", sade han utan att titta pizzabagaren i ögonen.
"En Mäxiiiicooo" svarade servitören.
Inte en enda stavelse var betonad rätt.
"Nej, en mexico!" svarade Rannug med en mycket tydlig artikulering.
Nu var han säker. Han hade upplevt allt det här förut. Det var som att kliva tillbaka i tiden. Det hela kändes väldigt olustigt. Han hoppades innerligt att bagaren skyndade på med hans pizza. Han ville inte stanna där en minut längre än nödvändigt.
Efter tio långa minuter så fick han äntligen sin Pizza. Han betalade och gick med raska steg ut därifrån. Han vek snabbt av åt höger och sedan stannade han tvärt. Han kunde inte längre röra sig.
Framför honom så stod den enda varelse i världen som han fruktade. Som han var rädd för. Han hörde den raspiga rösten. Han såg det mörka håret. Det kunde inte vara sant.
Han ville springa. Han ville skrika men mest av allt så ville han därifrån.
Ty framför honom så stod Majbjörn.
tisdag 4 september 2007
I like
Rannug satt bekvämt vid ett avsides beläget bord inne på den thailändska restaurangen. Han studerade menyn med intresse och smålog en aning över det bristande språket.
Var är de obskyra rätterna? tänkte han. Jag måste beställa en obskyr rätt.
Servitören kom fram till bordet. Med block och penna redo att ta emot hans beställning. Rannug som ännu inte hittat en tillräckligt obskyr rätt tittade upp från menyn och det var då han såg den. Servitörens slips. Det finns inte ord att beskriva hur ful den var. Han inte kunde sluta titta på den. Han reflekterade inte ens över att servitörer på sådana etablissemang inte bär slips överhuvudtaget. De bär fluga.
Servitören såg hur fascinerad Rannug var av hans slips och log stolt med hela ansiktet som bara thailändska servitörer kan göra.
"Taj you like?" sade han. "Yuu like taj?"
Rannug hade svårt att hålla sig för skratt men det här var en situation han inte kunde motstå. Inte för allt i världen. Det var som om en högre makt hört hans bön och beslutat att förverkliga den.
Han tvingade bort leendet på sina läppar och tittade sedan servitören djupt i ögonen innan han förverkligade sin dröm med fyra mycket väl artikulerade ord:
"Yes I like Thai..."
Var är de obskyra rätterna? tänkte han. Jag måste beställa en obskyr rätt.
Servitören kom fram till bordet. Med block och penna redo att ta emot hans beställning. Rannug som ännu inte hittat en tillräckligt obskyr rätt tittade upp från menyn och det var då han såg den. Servitörens slips. Det finns inte ord att beskriva hur ful den var. Han inte kunde sluta titta på den. Han reflekterade inte ens över att servitörer på sådana etablissemang inte bär slips överhuvudtaget. De bär fluga.
Servitören såg hur fascinerad Rannug var av hans slips och log stolt med hela ansiktet som bara thailändska servitörer kan göra.
"Taj you like?" sade han. "Yuu like taj?"
Rannug hade svårt att hålla sig för skratt men det här var en situation han inte kunde motstå. Inte för allt i världen. Det var som om en högre makt hört hans bön och beslutat att förverkliga den.
Han tvingade bort leendet på sina läppar och tittade sedan servitören djupt i ögonen innan han förverkligade sin dröm med fyra mycket väl artikulerade ord:
"Yes I like Thai..."
Mitt eleganta hårfäste
Det var blåsigt ute. Vinden fick hans långa hår att ställa sig rakt upp i en lustig frisyr. Den fick honom att se ut som en galen professor som ägnade fritiden åt att lyssna på punk.
Men det var inte det som fångade hans intresse när han stod och betraktade sig själv genom ett skyltfönster. Det var hans hårfäste. Det var högt. Det var elegant och det levde sitt eget liv.
Kort och gott: Det var Rannug.
Men det var inte det som fångade hans intresse när han stod och betraktade sig själv genom ett skyltfönster. Det var hans hårfäste. Det var högt. Det var elegant och det levde sitt eget liv.
Kort och gott: Det var Rannug.
Dominans
I målet var han kung. Han var den bäste målvakten i serien och hade varit det under flera säsonger.
Med en koncentrerad blick följde han spelet på planen. En spelare i motståndarlaget förde snabbt och skickligt fram den vita innebandybollen längs kanten. Rannug rörde sig smidigt ner mot stolpen. Nu täckte han av hela skottvinkeln. Men spelaren sköt inte. Sedan såg han det. En annan spelare kom framrusandes i mitten. Aha, tänkte Rannug. Det gamla "sticker i mitten" tricket. Han rörde sig snabbt till mitten av målet. Och passningen kom mycket riktigt till spelaren i mitten. Det var en suberb passning. Rätt på bladet. Och skottet som följde var snabbt och mycket hårt. Bollen flög med en ruskig fart mot hans högra kryss. Det som hände sedan var rent instinktivt. Han kastade sig snabbt till höger och som en blixt for hans högra hand upp mot krysset. Han tumlade runt på golvet och reste sig sedan snabbt. Han sträckte upp högerhanden så att alla kunde se den ihåliga vita bollen som han höll i handen.
"WOOOOOO!!!" Skrek han. "SÅ JÄVLA SNABB!!!" "SÅÅÅ JÄVLA BRA!!!"
Spelaren som skjutit skottet förstod ingenting. Rannugs lagkamrater log. Nu hade ännu en motståndare fått känna på något som utmärkte deras målvakt.
Gliringen.
Med en koncentrerad blick följde han spelet på planen. En spelare i motståndarlaget förde snabbt och skickligt fram den vita innebandybollen längs kanten. Rannug rörde sig smidigt ner mot stolpen. Nu täckte han av hela skottvinkeln. Men spelaren sköt inte. Sedan såg han det. En annan spelare kom framrusandes i mitten. Aha, tänkte Rannug. Det gamla "sticker i mitten" tricket. Han rörde sig snabbt till mitten av målet. Och passningen kom mycket riktigt till spelaren i mitten. Det var en suberb passning. Rätt på bladet. Och skottet som följde var snabbt och mycket hårt. Bollen flög med en ruskig fart mot hans högra kryss. Det som hände sedan var rent instinktivt. Han kastade sig snabbt till höger och som en blixt for hans högra hand upp mot krysset. Han tumlade runt på golvet och reste sig sedan snabbt. Han sträckte upp högerhanden så att alla kunde se den ihåliga vita bollen som han höll i handen.
"WOOOOOO!!!" Skrek han. "SÅ JÄVLA SNABB!!!" "SÅÅÅ JÄVLA BRA!!!"
Spelaren som skjutit skottet förstod ingenting. Rannugs lagkamrater log. Nu hade ännu en motståndare fått känna på något som utmärkte deras målvakt.
Gliringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)