Something about Oneliners...

Satt idag och läste manuset till Virtuosity. En gammal film med Denzel Washington och Russel Crowe i huvudrollerna. Under prologen så var förekom det en del småroliga 'Oneliners'. För er få som inte vet vad det är så följer min egna något nördiga definition: En oneliner är den hårda och tuffa kommentar som hjälten fäller i ögonblicket precis innan eller efter han har besegrat en motståndare. En av mästarna är Arnold Schwarzenegger. Ett exempel från filmen Last Action Hero: En polis försöker hindra Arnold från att spela hjälte. Arnold tittar på honom och säger: "Wanna be a farmer?" Sedan måttar han en stenhård spark. "Here's some acres..." Sparken kommer och polisen flyger upp i luften medan Arnold coolt fortsätter sin promenad... Ofta så anspelar onelinern på vapnet eller något i omgivningen som hjälten använder för att ta skurken ur daga. Ett annat Arnold exempel från Rovdjuret: Arnold tar sin stora kniv. Sticker den så hårt i skurken så att skurken sitter fast. Arnold säger sedan: "Stick Around!"



När jag då läste dessa oneliners så började jag fundera på om 'oneliners' skulle fungera i en svensk film? Svenska filmer är ju oftast väldigt realistiska. Innan det kom något svar så dök en ny fråga upp: En oneliner tillkommer oftast i en slagsmålssituation. Helst skall man också vara en hårsmån från döden. I det läget, är det verkligen möjligt att komma på en riktigt hård och klatschig kommentar? Börjar man spana av terrängen redan innan och ser om det finns några tillhyggen som ge upphov till en schysst oneliner? Hittar ett avlångt rör i järn, slår till och säger sedan: "Ditt jävla stolpskott!"


Nja... Förmodligen inte...


Förresten så sker (förhoppningsvis) de flesta slagsmål med nävarna och att komma på någon klatschig kommentar kring det är inte lätt. I verkligheten är man nog inte så kreativ i de lägena. Om man nu har lyckats slå ned någon och fortfarande är så förbannad så man vill säga någonting häftigt så är det troligare att man står där och flåsar och sedan stammar man fram något i stil med: "Nä nu.... (hytter med pekfingret) ligger du kvar där... (hytter ännu mera med fingret...) din... din JÄVEL!" Sedan är det bara att gå hem och lägga sig och hoppas att man var tillräckligt full och tillräckligt ensam så att ingen kommer ihåg det dagen därpå...

To comment or not to comment...

What is the question?

Numera hoppas jag att det skall gå att kommentera kommentarerna. På frågan varför det tidigare inte varit möjligt att kommentera kommentarerna har jag bara en kommentar och det är: Inga kommentarer...

The humour is low but so am I...

Tårtkupp?

Egentligen hade jag lovat mig själv att enbart försöka publicera inlägg som förhoppningsvis anses intressanta och tankeväckande kring ämnen som sport, film och manusskrivande men igår såg jag något som helt enkelt inte kan lämnas osagt...

Är man filmintresserad och arbetar som jag med ett jobb som ibland har sysslolösa perioder så händer det att man surfar in och kikar lite på kvällstidningarnas nöjesnyheter.

Således så surfade jag igår in på expressens nöjesblad och väl där läser jag en rubrik om Abba-Benny som haft en låt som legat på svensktoppen i typ 150 veckor. Det är nytt rekord så igår skulle det firas med tårta och champagne på svensktoppens redaktion. Så långt allt väl. En helt okej nyhet. Men ingressen är inte slut än. Tydligen hade ABBA-Benny lite bråttom så han hade efter 5 min helt sonika tagit tårtan med sig och stuckit till hela svensktoppredaktionens förtret. De hade ju sett fram emot att äta lite tårta på jobbet. Det är lite fräckt säger en i redaktionen.

Ingressen slutar med en länk med texten: DISKUTERA. Här ges alltså möjligheten för alla expressens läsare att tycka till och kommentera Abba-Bennys agerande. Min fråga är denna: Är detta en möjlighet vi verkligen vill ha? Vi skall alltså avsätta lite av vår alltmer dyrbara tid för att kommentera det faktum att ABBA-Benny tog en tårta som i princip var hans och försvann?

Men det är inte riktigt slut än...
För expressens journalist hade tydligen ringt upp den stressade ABBA-Benny för en kommentar. Försök se den situationen för er inre syn. Ni har en jobbig dag, ni är stressad för det är mycket som ska hinnas med. Ett av ärendena är att hämta ett pris på svensktoppens redaktion. Ni hämtar det lite snabbt innan ni hastigt ger er iväg för att avklara nästa punkt på den redan smockfulla agendan. Ni kanske har en studiotid tillsammans med en sångerska. Smått försenad hastar ni in i studion lämpar av tårtan på ett bord, ber artigt sångerskan om ursäkt för er något försenade ankomst och börjar sedan arbeta på den nya låten. Arbetet går bra och ni känner att ni på väg in i ett riktigt kreativt stim när plötsligt telefonen ringer...

"Hej det här var från expressen. Vi vet att du bara tog du bara tog tårtan och stack från svensktoppen. Har du någon kommentar?"

Att slita med sin inre avsky...

Har i ungefär två dagar försökt komma framåt på ett kortfilmsmanus som jag skriver tillsammans med en kollega. Men jag har problem att komma framåt. Min kreativitetsfrämjande ritual börjar med att jag sätter igång datorn, fixar lite grönt te i en termos (så det är enkelt att fylla på...) och sätter sedan på någon väl utvald filmmusik. Sedan öppnar jag manusdokumentet. Läser igenom det jag skrivit tidigare och väntar på att kreativiteten skall börja flöda...

De två senaste dagarna har det dock inte hänt ett smack. Så fort jag läser igenom mitt tidigare material som ännu inte är helt färdigt så börjar jag avsky vissa ord, vissa meningar och ibland till och med hela stycken.

Ok...tänker jag... och försöker intala mig själv att det inte gör något att avsky sina egna ord. Det är ju trots allt inte klart än. Sedan sätter jag igång och försöker ändra på mina högt avskydda formuleringar. Något som antingen kan rädda dagen eller stjälpa den helt. Allt beror på resultatet. Om man lyckas ändra en enda mening så att den går från avskyvärd till lysande eller rentav bara godkänd så är dagen räddad. För då har flytet infunnit sig och sedan är det bara att följa med.

Om man nu som jag, inte lyckas då är det som att springa i en oändlig uppförsbacke med gipsade ben... Allt är jobbigt, allt är dåligt, och jag är fullständigt värdelös...

Värdelös för att jag inte lyckas ändra på en enkel sketen mening. Värdelös eftersom jag slösar bort värdefull tid på en ynka mening när jag istället borde gå vidare. Värdelös när jag väl försöker gå vidare och inte kommer på ett skit eftersom jag tänker på all text som finns ovanför som jag nu avskyr ännu mer än tidigare...

Den som fortsätter arbeta under de förhållandena är den som kommer lyckas i slutänden...

En lyckad kombination

Har i ett par dagar lyssnat oerhört mycket på kompositören James Newton Howards verk. Han är bland mannen bakom filmmusiken till alla M. Night Shyamalans filmer. Och jag måste säga att jag börjar gilla honom mer och mer. Innan så var det nästan uteslutande Hans Zimmers musik som sprutade ut ur mina stackars högtalare. För er som inte vet vem det är så är han mannen bakom musiken till dylika storverk som bl.a. Gladiator, The Last Samurai, King Arthur, The Rock, Black Hawk Dawn, Pirates of the Carribean, Face Off mm. Zimmers musik är ofta mäktig och storslagen. Till skillnad mot James Newton Howards musik som är väldigt lågmäld. Båda lyckas dock på olika sätt bygga upp en riktigt bra stämning.

För ett tag sedan berättade en god vän som numera går under artistnamnet "Hassan Ibn Sleyman" att de har samarbetat på soundtracket till Batman Begins. Och vissa låtar på det soundtracket är riktigt bra. Det mäktiga kombinerat med det stämningsfulla lågmälda. Det kan bara beskrivas på ren svenska som:

"The icing on a perfect cake."

Lika stilfullt som om Christer "då sa jag till domar´n' på ren svenska: go home!" Abrahamsson sagt det själv...

The Tinman?

För ett tag sedan så förärades jag med öknamnet plåtslagarn' eller smeknamnet om ni så vill. Tydligen så hade jag enligt mina sk. goda vänner uttryckt mig lika vackert och vältaligt som en plåtslagare. Naturligtvis avsågs inget ont om detta ädla yrke.

När jag i ett sysslolöst ögonblick fick infallet att starta denna blogg så kändes namnet ganska bra. Det smakade bra i munnen. Jag visste att denna blogg troligtvis inte kommer vara en av de mest intressanta eller välskrivna bloggarna på nätet. What you see is what you get... and what you get is... the Tinman.

No more no less...

Sedan känner jag mig tvingad att även nämna något om min så kallade översättning. Plåtslagare heter på engelska "sheet-metal worker" eller "tinsmith". Men båda dessa översättningar har tyvärr inte riktigt samma klang som "The Tinman".

När jag väl bestämt mig för namnet så kunde jag inte låta bli att med bloggens namn, anspela på en filmtitel. En anspelning som jag medger är något långsökt men den finns där. Vilken film namnet anspelar på väljer jag att mörka med tills någon gissar på rätt filmtitel.

Troligtvis lär det krävas ett filmfreak med ett högt utvecklat sinne för idiotiska och långsökta kopplingar för att lösa uppgiften.